DN skriver idag om byggandet i Stockholm. Det verkar som om vi får se en hel del höga hus framöver. Inget om Lövholmen, däremot om det nya området vid Liljeholmskajen.Bland bloggarna är reaktionerna blandade:Magnus Andersson Tomas Å Sardonisk
Krönika 2007-10-20
Av Jan Åman
Ericsson störtdyker på börsen. Mikael Persbrandt kraschar med sin Porsche på Nürnburgring. Och som av en händelse kastar NK:s skyltfönster vid Hamngatan i Stockholm oss tillbaka till 1980-talet.
För här samsas i ett slags makabra, förstorade presentförpackningar guld, silver, siden och lamé sida vid sida. Det enda som fattas bland all dyrbar kitsch är korta kavajer med uppkavlade ärmar och ett par feta, gamla yuppienallar.
Det är så långt drivet att det kan misstas för en ironisk drift med tiden. Men det är det nog inte.
Detta är helt enkelt 2007, varken mer eller mindre. Alltså samma år som Al Gore tilldelas Nobels fredspris för sitt missionerande om klimatförändringarna. En beskrivning av världen som – om man tar den på det allvar som norska Nobelkommittén måste ha gjort – leder till att hela vår konsumtionskultur borde stöpas om. Och det illa kvickt.
Statistiken säger emellertid följande: i USA har självlagerindustrin (self-storage) blivit större än hela Hollywoods nöjesindustri. För bara några årtionden var det en företeelse som knappt fanns. Men nu, 2007, har vi uppenbarligen så mycket prylar att våra – allt större – hem inte räcker till. Och vi konsumerar inte mindre för varje år. Vi konsumerar mer.
Det är givetvis ingen slump. Det är så vårt samhällssystem ser ut. Vi ska konsumera mer. Annars kraschar vi. Och de försök vi känner till att snabbt förändra samhälle och konsumtionsmönster verkar inte direkt lockande. Så vad gör man?
Allt detta far genom mitt huvud när jag i sitter på 54:e våningen i Turning Torso i Malmö. Vi diskuterar begreppet hållbar design. Malmö satsar som vanligt stort och ambitiöst – och nu har man samlat både svensk och internationell kunskap för att öppna diskussionen.
Design må vara ett uttjatat begrepp. Men i ett större perspektiv är det ekonomisk hårdvaluta. De konsumtionsmönster som skapar självlager tvingar också företagen att slipa sina vapen. Ett nyckelbegrepp blir då design. Samt numera även stämpeln hållbarhet.
För vi som har för mycket vill ju trots allt känna oss som goda människor. Då konsumerar vi mer.
De bra formgivare och arkitekter som jag under senare tid talat med om detta – som Thomas Sandell, Mats Theselius eller Frank Gehry – framhärdar gärna att det enda riktigt hållbara är kvalitet.
Det är säkert sant, och naturligt, för en formgivare att säga. Men ur ett framtidsscenario är det kanske inte riktigt lika muntert. För det troliga är att vi inte bara kommer att köpa en kvalitetsprodukt. Vi köper nya och åter nya. Och förvarar de gamla i våra hyrda självlager.
Ska begreppet hållbarhet på individnivå förvandlas till något mer än en marknadsföringsfloskel handlar det om att sätta igång folk, att öppna möjligheter. Och då har vi aldrig haft ett bättre läge än 2007.
Dags att börja skapa plattformar för att utbyta smarta idéer över nätet.
——–
Kränikan har tidigare publicerats i Dagens Industri
Lövholmenutställningen är nu nedtagen, men projektet fortsätter i olika former framöver, bland annat här på bloggen.
Här finns en text som vi har haft som fördjupning i utställningen.
Här är också den långa miljö-texten av John Manoochehri som vi länkat till tidigare, men som då bara fanns på engelska.
———-
The exhibition Lövholmen is finished, but we will continue with the project in different ways. This blog will be one of the ways to continue the discussion.
Here is the text that we used for further reading in the exhibition.
Ungdomsgruppen från Lernia SFI (Svenska för invandrare) i Liljeholmen var där. Vi tyckte bra. Terrass vid vattnet med dricksvatten i kranar direkt från Mälaren skulle också vara bra (kanske lite rening behövs, men det kan bli ett mål att det inte ska behövas).
Båtkommunikation för att Lövholmen ligger vid vattnet, ”vattentunnelban” (kanske i glastuber så att man kan se fiskarna när man åker till jobbet) – och kanske undervattenshotell med poolområde på taket, vid ytan – och i hotellrummen, när man tänder tänder man också en lampa ute i vattnet. Tänk på vattnet!
Och tänk inte bara på integration lokalt. Också globalt. Och att integration inte bara betyder att vi ska kunna kugga i er utan också att svenskar ska kunna kugga i oss. –Hitta ett motsvarande område som det ska byggas nytt på i Syd, som en pendang (lärarens ord), en syster/broder-stadsdel till Nord i Syd. Snacka med Mohammed al-Amoudi, ägaren till Preem och Peab och lika rik som hård businessman – men hittar ni/han nåt område i Etiopien så investerar han med hjärtat – för hans mamma kommer från Etiopien. Där, i Addis Abeba (betyder den nya blomman), har han t.ex. byggt ett av de lyxigaste Sheraton i världen -på en sophög. Han kan mycket väl vara intresserad.
Och då tänker vi till exempel så här: Ett lägenhetskontrakt i Lövholmen ger automatiskt lånerätt i motsvarande hus i Syd och tvärtom (viseversa säger den andra läraren) – och databas som man kan använda för att boka – och så flygbolag som man snackat med som ger rabatt! Det är självklart. Men det finns tusen andra sätt också. Genom Internet och mobil kan man bo i grannhuset trots att grannhuset kanske ligger 600 mil söderut/norrut. Och man kan ha fester varje år med satellitsändningar på stora biodukar. Vi blir trötta av allt man skulle kunna göra. (Till exempel skulle man kunna hjälpa varandra - och inte bara det, också göra nya roliga saker tillsammans - lokalt-lokalt istället för Sida..)
Och så tycker vi inte gallerior, utan små affärer, som i Brasilien – och marknad med internationell mat och musik – kanske inglasat med glas som håller värmen inne så man kan sitta ute längre, i varje fall i Nordstadsdelen.., - bygg överhuvudtaget med mycket glas, -och blanda dyra lägenheter med billiga för att få balans och många fald - men ge de billigare lägenheterna något extra som de dyra inte har – så att det inte blir sämre att bo där, bara billigare (STOR skillnad på sämre och billigare!)
Och så simhall om det inte blir takpool på undervattenshotellet. Tänk också på miljön! Finns en ny uppfinning som frystorkar sopor, gör dem mindre (så att man slipper skicka dom till Syd) – men också så att man kan få biogas som man kan köra bil på. Det också!: I lägehenhetskontrakten ingår kanske gemensamma bilar som man bara kan köra på allas sopor och som man bara kan boka om man skött sopsorteringen ordentligt. Finns mycket mer att säga men vi har i alla fall sagt lite. Och tack för att vi fick komma!!
Daniele från Brasilien, Nimco från Somaliland, Siyar från Afghanistan, Nael från Palestina, Nawaphol från Thailand, Asma från Förenade Arabemiraten, Yasmin från Somalia, Abeba (betyder blomma) från Etiopien, Ahmad från Afghanistan, Christelle från Chile, Bestun från Kurdistan, Huda från Somalia, Rafi från Irak, Sohaib från Palestina, Ali från Irak, Sunisa från Thailand, Maria från Chile, Madina från Afghanistan, Jon från Sverige och Leila från Tunisien och Sverige
En engagerad Gröndalsbo, Margareta Ljungtröm-Eriksson, kom in igår med sina idéer om Lövholmen och omgivningen.
Kul tycker vi!
Hon vill bland annat att man ser till att det blir en strandpromenad, att det byggs tillräckligt med parkeringsplatser och att man bygger många bostadshus men utan att glömma bort att lämna plats för grönområden.
Dessutom tyckte hon att ett eventuellt nytt operahus med fördel kan placeras på Lövholmen! Tål att tänkas på.
|
|
”Sverige, det är ett land där det aldrig kommer att uppföras någon betydande arkitektur. Ni har ett samhälle där det inte kan byggas något som står ut.”
Så säger arkitekten Frank Gehry och tittar mig stint i ögonen. Det lättaste vore att rycka på axlarna. Men nu är det faktiskt Frank Gehry som talar.
Frank Gehry är världens idag mest efterfrågade arkitekt. Guggenheim-museet i Bilbao blev det stora genombrottet. Med sin titanklädda, asymmetriska fasad skapade han en gnistrande juvel som fick en nedgången industristad att blomstra. En enda byggnad förändrade en hel stad och satte den på världskartan.
”Bilbao-effekten” blev ett begrepp. I takt med att Gehry radade upp ett antal andra verk – som Disney Concert Hall i Los Angeles – ville alla städer ha en skruvad Gehry-byggnad att stoltsera med.
Mycket riktigt har han nu blivit så stor att tidskriften Vanity Fair rankar honom som nummer 45 på 100-listan över ”Det nya etablissemanget”. Han räknas som tyngre än Arnold Schwarzenegger, Paul Allen och George Soros.
Men nu sitter han mittemot mig. Och säger att Sverige inte har en chans.
Poängen är att Frank Gehry har rätt. Det har inte byggts en byggnad av världsstatus i Sverige på årtionden. Och inget epokgörande är i sikte heller. Varken Slussen eller det nya Stadsbiblioteket i Stockholm pekar i den riktningen. Varför?
Efter ett tag medger dock Gehry att Gunnar Asplund ändå kvalar in bland de stora. Borde inte det betyda något?
Sverige är inte USA eller Frankrike. Där använder man design och arkitektur för att visa upp sig. Sverige är ett struktur- och samhällsbyggarland. I Sverige är vi bra på konsensus, logistik och jämställdhet.
Det vore lätt att här önska sig mer monument à la Frank Gehry. Men det vore samtidigt att missa poängen.
För vi kan fortfarande lära av Gunnar Asplund. Han var inte bara designer. Han var tongivande för Stockholms-utställningen 1930 och en av det moderna Sveriges stora sociala arkitekter.
Politiken och arkitekturen gick hand i hand. Vilket gav resultat. Idé hann bli visionär form och inte bara – som idag – konsensus och urvattnade tävlingar. Ska svensk arkitektur blomstra så måste helt enkelt de politiska ambitionerna bana väg för det.
Och då, då kunde vi få något att visa upp: en arkitektur som är frukten av en kunskap om den komplexa urbana utvecklingen.
För faktum är att Gehry just nu behöver hjälp. Han har hamnat i blåsväder efter att ha rott hem sitt största uppdrag någonsin, Atlantic Yards i Brooklyn. 6.400 lägenheter, kontorsskrapor, basketbollarena och över 4 miljarder dollar i budget.
Det är en exploatering som är i starkt behov av urban kunskap. För risken är uppenbar att Gehry går i den klassiska modernistiska fällan: och skapar ett nytt miljonprogram, fast denna gång på dyrbar designersyra.
Dags för utbyte av kunskap?
—–
Krönikan har tidigare publicerats i Dagens Industri.
—–
Emma Stenström kommenterar krönikan och skriver själv om projektet Atlantic Yards, som helt klart verkar väcka känslor på många håll.
Eleverna i årskurs 3 som läser Samhällsvetenskapliga programmet med kulturinriktning på Täby Enskilda gymnasium har tagit del av Lövholmen-utställningen och därefter diskuterat och arbetat med frågorna i skolan. Framför allt har de fokuserat på segregation/integration och boendefrågor, som bostadsstandard och kostnader. Eleverna har skrivit ner sina tankar kring projektet Lövholmen och framtiden för området. Här ser ni utdrag av deras idéer och åsikter.
—–
“I Sverige är den lägsta standarden på boende väldigt hög, på grund av alla de krav och regler ens boende måste uppfylla. Problemet med detta är att priserna skjuter i höjden, och gör de billigaste svindyra. Vi tycker absolut att standarden i Sverige är för hög, men exakt var den lägsta gränsen går är svårt att säga. Kraven på ett boendes standard borde helt klart bli mer individuellt. Detta skulle sänka priserna. ”
Jonathan Lindqvist och Ludvig Strömberg
—–
“Gränsen för låg standard i en lägenhet är när det blir ohälsosamt”
“Vill man bygga en stad där alla ska kunna umgås behöver man bygga en stad där folk har en anledning att umgås, och inte gör det bara för att de måste. Alla typer av människor fungerar inte ihop, så det enda man kan göra egentligen är ju att skapa många ställen där folk kan träffas och hoppas att man har en så bred publik som möjligt att försöka locka till sig. Det gör man inte genom flumm.”
“Därför är det bästa att bygga billiga bostadsområden bland de dyraste, att alltid ha en blandning av gammalt och nytt, billigt och dyrt, istället för att göra billiga områden och dyra områden. Först då kommer man komma i närheten av en icke-segregerad stad.”
Johan Zackrisson, Markus Vallberg, Ellen Forselius
—–
“Färgfabrikens förslag bygger på att öka blandningen av olika åldrar, ursprung och intressen. Det vi är rädda för kommer att hända är att detta blir ett populärt område och att hyrorna därför kommer att skjuta i höjden. “
“Om idén hade innefattat även radhusområden inne i den nya stadsdelen skulle det nog bli mer attraktivt för även barnfamiljer att flytta in.”
“Vi har diskuterat och kommit fram till att det vi söker i en lägenhet inte är mer än två kokplattor, ett separat badrum och ett fönster, även möjlighet till bredbandsuppkoppling är ett krav eftersom man när man studerar behöver ha tillgång till Internet. Det man skulle kunna göra för att göra ett område attraktivt för alla samhällsgrupper är att ta reda på vilka krav de har och försöka utforma stadsdelen utefter önskemål.”
Malin Berglund och Elin Annerstedt
—–
“Vi tycker att färgfabrikens idé är mycket bra, för vi tycker att standarden på de svenska lägenheterna är alldeles för hög. Det gör att priserna går upp /…/ Så länge de brister som lägenheten har inte skadar hälsan så spelar det inte så stor roll hur den ser ut. “
“Den (Lövholmen-idén) ”tvingar” ihop olika människor med olika bakgrunder vilket gör att det kan bli ett spännande samhälle att bo i. “
“Vi tror att idén kan lyckas men det kan lika gärna också bli en flopp. Det beror på hur man framställer och hur folket möter förslaget. Vi tycker att idén är realistisk men alla måste vara med på den för att det ska funka. “
Sofia Bendelius och Sara Edengréen
—–
“Vi tycker inte att problemet med samhället är att det inte byggs lägenheter med lägre standard än den som redan finns. Vi tycker att alla människor ska slippa bo i en lägenhet med låg standard för att kunna bo billigt. Vi vill ha billiga lägenheter som erbjuder bra levnadsvillkor. ”
“Därför anser vi att en bra ide skulle vara att blanda många olika typer av lägenheter i ett och samma hus. Man blandar olika stora lägenheter med olika standard.”
“Då kan alla mötas i trappuppgången eller när de går och lånar socker av grannen. Fördomarna, grupperna emellan kan brytas, när de inser att alla ungdomar inte spelar hög musik på nätterna.”
“Vi tror att positiva aspekter för Lövholmen skulle vara om det byggdes en statlig Lövholmenskola, ett dagis, platser för kulturträffar och ett bibliotek. Platser som alla skulle ha användning för. En skola skulle bidra till att barn från olika kulturer blandas och samlas naturligt för att på så sätt motverka fördomar. Vi vill även skapa möjligheter för att utöva olika religioner i området, alltså bygga lokaler som människor från olika religioner kan komma till och utöva sin religion. /…/ Olika arbetsplatser som en bank, ett ålderdomshem vid sjön, några affärer osv skulle vara positiva inslag för att bidra till en blandad miljö. Om staten dessutom skulle subventionera bostäder skulle alla ha råd att bo tillsammans.”
Emma Adolfsson och Feray Oktav
—–
“Vi tror på någon form av rättvisa och minskning av klasskillnader, men att försöka förinta klasskillnaderna leder bara till en ny orättvisa, där nytänkande och nyskapande bestraffas, med att helt enkelt inte uppmärksammas alls. “
“Om vi rent hypotetiskt säger att Lövholmens idé fungerar så kommer det förmodligen leda till att de som flyttar in där är rika människor med ett stort intresse för konst och kultur. Området blir nog därför väldigt ”hipp” och därmed går huspriserna upp snabbare än vi hinner blinka.”
Eric Berntsen, Emil Söderlund, Simon Bernhardsson
—–
“Vi har en alltför hög förväntan på standarden i Stockholm idag”
“Det enda kravet är att allt ska fungera, behöver det vara svårare och mer komplicerat? Sen när har en student som söker en billig bostad krävt att lägenheten ska ha inglasad balkong med värmelampor?”
“Det man glömmer är att standard även är omgivningen och området för lägenheten. Bra kommunikationer är sådant man letar efter, en trevlig miljö och lugnt bostadsområde är vad folk söker. “
“Man kan heller inte tvinga folk till att umgås med vissa människor ”bara för att”, så att säga. Ansvaret ligger faktiskt på en rent politisk instans och det är upp till dem och myndigheterna att försöka integrera folk.”
“i teorin så skulle det funka, men allt hänger på folket i praktiken och den hårt inarbetade mentaliteten i det svenska samhället som kommer ta lång tid att förändra. Men man får aldrig sluta hoppas. “
Katja Cricenti och Stefan Roth Furne
Nu på torsdag gör vi en sista samling kring alla idéer om Lövholmens framtid.
Välkomna på barsamtal och diskussion
OBS: Ny tid!
11 okt Kl 18-20
med efterföljande mingel
Medverkande:
Ola Andersson, Arkitekt, A1 Arkitekter
Sofia Lindfors, United Minds
Markus Lidfeldt, SWECO FFNS
Frida Boisen, journalist, Plaza Kvinna
Jens Assur, fotograf, filmare
Pontus Schultz, Veckans Affärer
mfl…
Ett möjligt Lövholmen?!
——
A possible Lövholmen?!
Den 11e okt kl16-18 kommer vi att hålla det sista seminariet i Lövholmen-serien. Då kommer vi att rikta in oss på problemlösning och konkreta idéer för det framtida Lövholmen. Har ni några idéer att dela med er av? Några frågor vi inte får glömma? Några lösningar som ingen annan har tänkt på? Farhågor? Visioner eller drömmar? Alla idéer är välkomna. Och välkomna att lyssna och diskutera den 11e!
—–
On the 11th of October we will host the last of the seminars in the Lövholmen-projekt (mostly in Swedish). This time will be about problem solving and conrete ideas. Do you have any ideas to share with us? Something we shouldn’t forget? Any unusual solutions for a new part of the city? Any visions?
Welcome!
Kom ihåg eftermiddagens seminarium på Färgfabriken kl 16-18!
Eller vad tycker du?
John Manoochehri är en av talarna nu på torsdag i seminariet “Den ekologiskt smarta staden är den täta staden”, kl 16-18. Här är hans tankar kring hållbara städer, kring den gamla svenska modellen och möjligheterna till en ny svensk modell.
The Swedish Model is Unwell
For a Brit/Anglophone, the whole idea of the ‘Swedish Model’ is inherently funny. Even policy-makers - who understand that it means essentially the nexus of (assumed) social welfare, urban and social planning, strong (i.e. big) government, stable industry and labour, equality, probably social democracy - find it funny. Think Austin Powers’ Bikini Team, think Victoria Silvstedt, and you have what Brits tend to have in mind, when they hear talk of ‘Svenska Modellen’.
And so, maybe a further pun is okay, from a Brit: it seems the Swedish Model is Unwell.
Some of this idea I either take on limited evidence (observing and reflecting on the change of government), some of this I take as given (if Åman says so, and Mayor Axén Olin comes to his conference, it can’t be far wrong), and some of this is simply by observation. Specifically on sustainability grounds.
Sustainability, by some reckonings, requires that within two generations (and most of the work within the generation now) aggregate resource consumption by human industrial systems is reduced by a factor of 10. That means a 90% reduction in overall resource consumption. Just imagine: out of every ten things you have or do or buy, only one being possible. The scale, complexity, speed of this change is almost inconceivable and almost too vast to contemplate. It would be entirely so were it not that the result of not achieving such radical reductions is literally too vast to contemplate, is genuinely inconceivable.
Sweden, by some reckonings, is pretty much the most environmental country in the world. Oil-free by 2020, powerful nature conservation base, comparatively high recycling, and so forth. But such reckonings are explicit about the fact that being more environmental than others does not mean becoming sustainable. In the world of the very very fat (more British perspective), the man that is still able to run at all is not thereby an Olympian.
Truth is, Sweden, sad to say is, very very fat, in terms of its use of natural resources. It is not a sustainability Olympian. The Swedish Model is Unwell.In the recent Yale Environmental Performance Index, Sweden ranks about top overall, but in energy efficiency comes in at number 48, two below the established ecopioneer….Congo. The overall statistics in the EPI are skewed by genuine achievements in terms of water and air quality - but deep down, Sweden is a deeply resource-greedy economy. (Even corrected for climate.)
In fact, the EPI arguably is itself highly distorted: it ranks achievement against governmental targets agreed, which are not themselves yet calibrated, in almost all instances, to the scale of the resource problem. Sweden is the least unwell of all nations! Fantastic.
Another index, taking absolute resource use more fully into account shows up quite how unwell Sweden is, in terms of sustainability: ranking it 119 out 178 global territories, beaten by Benin and Laos, and only just, with its decades of development and thousands of trained civil servants, above Kazakhstan. The Swedish Model is Very Unwell.
Focussing on cities, which in Sweden and increasingly around the world are the epicentres of human development, there is one dominant fact: cities are sinks for resources. Water, energy, resources, land, biota, minerals - cities are the chief resource-addicts, ably assisted by outlying industry which supplies the drugs. While this reflects the overall assumptions of the massive throughput-model of economic production-consumption driving industrial development, something of it can change, without necessarily radical political-economic realignment.
How? Essentially, that when cities are either designed or redeveloped, the resource consumption tendency is reversed, by two strategies: designing urban landscapes and infrastructure to be productive, and then designing them to be reproductive. Design cities, hat is, to produce as much of their energy, natural resources, even food, as is realistic - depending on size, climate, economy, etc - and design cities to re-use everything, again and again.
Färgfabriken’s unifying principle of ‘recycling’ is big step towards these realities. My proposal, Lövhomen Sustainability PDF, to support their concept design for Lövholmen, has been to systematise the sustainability design principles that need to underpin this kind of work, and to simplify and thematise the redevelopment into three principles: Parks, Nets, Knowledge. Parks are the productive areas; Networks are the reproductive, cycling, systems; and Knowledge is the juice that drives the system forward. Further analysis suggest how to tackle the cost problem, and how to ensure sustainability synergises with other goals for the city, including economic incubation and social integration.
Urban planners and designers, development corporations, city governments, engineers, architects - the expertise block responsible for urban development - tend to look at the idea of ‘productive’ and ‘reproductive’ cities, and roll their eyes: Cost. Practicality. Risk. Speed. For sure, there are major engineering and design challenges involved in creating cities which ‘tread lightly’ on the earth. But the global environment is forcing a mirror in front of the eyes of the Swedish Model, and far from seeing sleek and sexy curves, taught muscles, and rosy cheeks, what nature’s mirror seems to be reflecting is a resource-fat lazy-bones.
Can the Swedish Model get into shape? In fact, much of the necessary transition to massive resource efficiency has, in separate pieces, been pioneered already. Above all, a focus on efficiency can create significant cost reductions, either over the city’s lifetime, or even at capital outlay. Just ask Arup about it all. They are planning to become the world’s eco-engineering specialists: their Dongtan eco-city, for 11,000 people outside Shanghai, will sort out their own food, water and energy, and recycle everything.
Whether that is truly sustainable remains to be seen, but what is clear is that they are setting a serious pace for others to follow. The Swedish urban development model may not be able to slip into a bikini any time soon, but if China is now setting out to be the world leader in reducing the resource consumption of cities, and Sweden is already behind Namibia in sustainability terms, maybe it’s time to get into training? Lövholmen seems a convenient urban-design-gym - and the clock is ticking.
Samfundet S:t Erik vill lyfta fram vikten av miljöanpassning i stadsplaneringen. Så här skriver ordförande:
“Samfundet S:t Erik saknar mål och åtgärder för konsekvent miljöanpassad stadsplanering. Stadens struktur och innehåll är ju i grunden helt avgörande för hur väl alla andra åtgärder lyckas. Den bestämmer t ex hur långa sträckor som vi måste färdas med bil eller med kollektiva kommunikationer. Den påverkar möjligheten att använda andra transportslag än den energikrävande och partikelalstrande lastbilstrafiken.
Låt oss dra nytta av de fördelar som skärgårdsläget skulle kunna föra med sig. Låt oss se innerstad och ytterstad som en helhet och finna Stockholmsalternativet till gängse enkärniga storstäder.”
Kerstin Westerlund Bjurström
Ordförande Samfundet S:t Erik
—–
Det här ger oss anledning att påminna om att på torsdag, den 27 sep, hålls ett seminarium här på Färgfabriken där vi ska försöka belysa de här frågorna i allmännhet och mer konkret för Lövholmen.
Välkomna hit på torsdag alltså! Kl 16-18
Talare:
Elisabet Falemo, Miljödepartementet
Karin Bradley, Doktorand vid Institutionen för Samhällsplanering och miljö, Kth
John Manoochehri, Sustainability designer
Jonas Törnblom, Envac
Niklas Svensson, Stadsbyggnadskontoret Stockholm
Jens Forsmark, Hållbar Stadsutveckling, Naturskyddsföreningen Sthlms län
“Klimatfrågor och miljöfrågor har över hela världen hamnat i fokus. Och nu handlar det inte längre om landsbygdsromantik – utan om staden. Jordens befolkning håller på att flytta till städer. I en rasande takt. Och det är där – i den täta staden – som framtiden, speciellt ur miljöhänseende ligger. Hur kan vi i Sverige och Stockholm visa vägen? Hur bör vi planera så att miljötänkandet är inbyggt i själva strukturen från början? Hur planerar man för att klara framtidens klimatförändringar? Vilka unika problem och möjligheter har Lövholmen? Med andra ord: hur gör vi Lövholmen till den ekologiskt mest intressanta stadsdelen i världen?”
Katarina Graffman, Trendethnography
Maja Brisvall, Global Utmaning
Madeleine Sjöstedt, idrotts- och kulturborgarråd
Niklas Ekdal, ledarskribent Dagens Nyheter
Carin Jämtin, oppositionsborgarråd
Katarina Graffman, TrendethnographyAmra Heco, Miljonkulturell Ungdom
…seminariet i kväll på Färgfabriken. “Jobb, kreativitet, inkubatorer, integration och möten”, med bla Carin Jämtin och Niklas Ekdal kl 16-18.
Välkomna!
Noemi Sjöberg är videokonstnär, klippare och lärare. Sedan 2002 bor och arbetar hon i Barcelona. Hon är född i Madrid och bodde i Frankrike under 17 år. Hon är svensk medborgare och har också bott i Sverige i 5 år.
Noemi delar ateljeplats och utställningsrum med ett gäng konstnärer i Barcelona. Här är hennes berättelse om den situation de nu står inför:
—
År 2002 kom jag till Barcelona för att göra en video. Jag upptäckte snart
att staden var en enda stor byggarbetsplats, från Gaudis “la Sagrada Familia”
till stadens alla utkanter. Samtidigt började det ringa i mina öron,
“byggarbeten” överallt på gator och i politiken. Hela processen hade startat i samband med sommarolympiaden 1992 och jag trodde då att förvandlingen nu var avslutad. Sa var emellertid inte fallet.
Jag har nu bott 5 år i Barcelona. Fortsatta och enorma förändringar har
skett under denna tid och jag har också personligen blivit påverkad av
denna omvandling. För tillfället är vi ett tjugotal konstnärer som hyr
en gammal fabrikslokal i kvarteret Poble Nou. Denna lokal är vår arbetsplats, mötesplats och var verkstad. I november 2007 blir vi tvungna att flytta härifrån. Lokalen skall jämnas med marken och ge plats för
byggprojektet Barcelona 22@,som skall förvandla 200 hektar av Poble Nous
industrimark till ett helt nytt distrikt, omfattande bostadshus, moderna
företagslokaler, hotell och diverse forskningscentra.
Poble Nous gamla industriområde var ett perfekt tillhåll för många
konstnärer. Ett flertal gamla fabrikslokaler var uthyrda till ett
brett spektrum av olika konstskapare. Detta innebar en naturlig mötes-
plats till kommunikation och inspiration. Lokalhyran var överkomlig
och här arbetade och experimenterade en mångfald konstarter (akrobater,
måleri, magi, video, installationer, dans, musik, skulptur, fotografi etc)
Förlusten av dessa utrymmen har mycket ondskefullt påverkat Barcelonas
kreativitet och marginella konstscen. Detta har inte bara påverkat ett
enskilt kvarter, utan också hela staden som saknar lokaler till sina
konstnärer och där hotell, restauranger och barer nu har företräde.
Barcelona har förvandlats till en stad enbart för turister. Många
konstnärer har tvingats överge sina verksamheter.
Det är inte bara konstnärslokalerna som har försvunnit, utan också de bodegor, saluhallar, hus och människor, som varit stadens själ. Man vill lik- och strömlinjeforma allt. Till exempel vid turistgatan Ramblas har man
nyligen ersatt de gamla fina pelarna vid tunnelbaneuppgångarna med simpla
och opersonliga metalltuber. Sa här är det, där man tidigare har kunnat
dricka ett glas på en typisk gammal bar, står nu att finna en butik med designkläder, där man inte ens har rad att köpa ett par kortstrumpor.
Barcelona vill sälja ett ansikte som staden inte äger och som endast riktar
sig till turisten. Prisnivåerna står inte i paritet med vad barcelonaborna
har råd att betala.
En annan konsekvens av denna urbana förvandling är den att många familjer
tvingats flytta ut till förorterna, långt ifrån sina kära kvarter där
man bott i många generationer.
Det är trist att se en stad som förlorar sin själ. Mittemot där jag bor
ligger saluhallen Sant Antoni uppförd 1882 och som man nu också vill
demolera. Snart finns endast kvar “La Boqueria de las Ramblas” där turisterna kan ta ett foto. Jag tror att just detta är felet, att man vill förstöra dåtiden. Det fina med en plats är ju dess historia och den energi som den uttrycker och för vidare.
Jag är inte alls emot det moderna och en stads naturliga förändring och utveckling, men jag anser att stor hänsyn måste tas till människorna, traditionerna, att man förenar dåtidens värden med nutidens och att man inte enbart styrs av ekonomiska kriterier.
———-
Noemi är inte, trots det hon skriver här, helt negativ till Barcelona som stad och dess utveckling. Hon tycker att Barcelona är det allra bästa stället att befinna sig på när det gäller till exempel design. Det hon vänder sig emot är överplaneringen, kommersialiseringen av de offentliga rummen och det faktum att turismen håller på att ta över helt. När man bygger för turister finns, paradoxalt nog, risken att turisterna så småningom försvinner. Nomei menar att ”Förmodligen kommer man till en punkt när även turismen drabbas negativt. Hittills har Barcelonas attraktionskraft bestått av dess konstnärliga image.”
Den konstnärliga imagen kan inte planeras uppifrån, men man kan se till att förutsättningarna för en kreativ stad kommer till, och att de förutsättningar som redan finns inte byggs bort. Om Lövholmen ger Noemi rådet: ”man måste först respektera invånarna, traditionerna och varje plats historia. Man måste lämna utrymme för kreativiteten att utvecklas, genom att inte helt styra och kontrollera urbaniseringen utan tillåta olika alternativ.” De som styr staden kan också hjälpa utvecklingen genom att upplåta billiga lokaler och råa utrymmen till kreatörer.
När det gäller den egna verksamheten kämpar Noemi och hennes kolleger vidare, men många tvingas arbeta hemifrån sovrummet. Andra kommer att flytta ifrån staden, och kanske även landet.
Katarina Graffman gästbloggar. Hon är en av talarna på morgondagens seminarium:
Richard Florida har lyckats blända många med sina idéer om den kreativa människan. Varför är det så? Är det för att vi smickras av hans idéer och gärna vill uppleva oss som kreativa i den här delen av världen?
Florida talar om Sverige som ett föregångsland för att vi har en tradition av att vara – eller i alla fall utge oss för att vara – toleranta och präglade av öppenhet. Tolerans och öppenhet är en grundförutsättning för det integrerade samhället, den integrerade staden. Men hur är det egentligen? Ute på gatan? I förorten? Är förorten förresten bara Tensta och Akalla, inte Sigtuna?
I Sverige måste den allmänna bilden och uppfattningen av mångfald förnyas, förändras, ifrågasättas. Den som ser annorlunda ut, eller kanske beter sig annorlunda, klassificeras idag som något obekvämt av den genomsnittlige tolerante svensken. ”Annorlunda” är inte något positivt, något självklart som man inte behöver reflektera över. ”Annorlunda” kräver någon form av definition och kategorisering. Mer svenskt är: ”Gärna en blandad stad – men inte här där jag bor”.
Så länge en kategorisering sker bygger vi en identitet som blir enkelriktad och begränsad. Kreativitet växer sällan fram ur en begränsad identitet, en begränsad stadsdel, en begränsad mänsklighet!
Innovationsmiljöer som Kista, Telefonplan och Karolinska institutet är egentligen en motsägelse till innovation och kreativitet. Här har man skapat miljöer baserade på en identitet (Kista - teknik, Telefonplan - design, Karolinska Institutet - medicin). För all skapande verksamhet krävs det att bryta igenom gränser som skiljer grupper åt, det kan handla om till exempel kön, etnicitet eller yrkesspecialitet. Kreativitet flödar som bäst i de sammanhang där kollektiva identiteter inte begränsar, vare sig det gäller tanken eller den praktiska verksamheten.
Stockholm kommer aldrig kunna bli en smältdegel, en blandning av kompetenser och etniska bakgrunder, om man inte först förstår sig på hur olika grupper lever och definierar varandra. Att bygga stadsdelar är alldeles för kostsamt för att i framtiden göra ’business as usual’. De som skapar, bygger och planerar måste inkludera dem som ska bo, det vill säga människorna, i processen på ett tidigt stadium; det behövs kunskap om den ’levda’ staden.
Till att börja med kan kanske det urvattnade ordet ’mångkulturellt’ ersättas av ordet ’blandat’ som de som bor i miljonprogrammen själva använder.
Katarina Graffman, Ph. D. Anthropology
Grundare Trendethnography
Här är några fler citat från intervjufilmen vi visar i Lövholmen-utställningen på Färgfabriken fram till 14 oktober. Filmen kan också ses här.
“Det är väldigt, väldigt besvärligt att diskutera stad har jag märkt. Det blir otroligt laddade diskussioner, om det överhuvudtaget blir någon diskussion.”
Lars Mikael Raattamaa, arkitekt och poet
“En storstad är egentligen ganska lätt att definiera. En storstad är en plats där det finns hur mycket möjligheter som helst.”
Ingela Lindh, stadsbyggnadsdirektör och chef för stadsbyggnadskontoret
“Det är viktigt att det finns tolerans och då kan en stad vara hur stor som helst, för utan tolerans så uppstår kanske inte möten. I en stad ska det vara lätt att träffas, lätt att umgås.”
Tobias B Lindblad, Redaktör Dokument förlag
Nya alster från Fryshusets elever:
När jag satt där vid väggen och
tittade på märken efter tillstötningar
av liv och rörelse
önskade jag mitt eget namn en plats där
i teglet
finnas kvar till andra tider
Hoppades att någon skulle
göra det samma
i stenen bredvid
skapa ett märke
Som att visa att det fanns faktiskt något
förr också
Bättre eller sämre
är bara ett tycke av smak.
Observera:
Ristat i sten
inte skrivet i neon
Finns stor skillnad mellan att
finnas och synas
Stor stad i
omfång
av kylig närhet
trivs min kropp bäst
i att inte vara helkänd
Bara synligt nära till
rytmen och tiden
