Introduktion Seminarier & workshop Bodywork Om projektet Tidningen Diskutera Kontakta oss Färgfabriken
Tidningen pdf The Gender Turntable-tidningen [pdf, 1 MB]
pdf The Gender Turntable Magazine [pdf, 1.2 MB]

PIMP MY LIFE! av Jan Åman
Intervju med Liz Cohen
Hur jämställd är svenskheten?
"Ursäkta, men hur klär sig en polsk hora?" av Natalia Kazmierska
Lika lön - redan klart?
Storstaden sedd från alla håll
"Kvinnor är galna, män är normala." av Karolina Ramqvist
Den hemliga vägen till jobb
Fjollträsk och Stockholmsäktenskap
Hellre rik och rättvis, än fattig och fördomsfull
"Jag har ingen gräddfil, inget nätverk" av Patrick Baltatzis
Starta eget kan du göra själv!
Svenska värden som nyckel till framgång


Natalia Kazmierska:
"Ursäkta, men hur klär sig en polsk hora?"

"Jag vet, hon är obildad och klär sig som en polsk hora. Men jag älskar henne!"
Nyligen såg jag en svensk familjekomedi på video. Den heter "Miffo". Den var guldbaggenominerad och biosuccé med nästan en halv miljon besökare härom året. Den är gjord av en hyllad regissör, har dramatenskådisar i rollerna och handlar om den protestantiske prästen Tobias som jobbar i en församling i betongförorten.
Han säger exakt den där meningen.
Prästen Tobias älskar nämligen Carola. Och Carola är handikappad och arbetslös och obildad. Hon röker två pack cigg om dagen, sitter i rullstol och bor i hyreslägenhet. Hon är liksom lite smutsig. Lite fattig, lite misslyckad, lite trash och miffo.
Allt detta, sammanfattar den vite, upplyste och borgerlige mannen med en bild som får omvärlden och publiken och hela svenska folket att sluta upp i ett gemensamt garv
- Hallå, ni hajar va, hon klär sig som en polsk hora!
Ursäkta, men precis hur klär sig en polsk hora?
I den där meningen i den där dussinkomedin som antagligen inte kommer att gå till filmhistorien, ryms faktiskt en hel jävla värld. Det är en värld som vet hur man skiljer en så kallad polsk hora, från en svensk. Och det är en värld som byggts upp på ett tjat som hela svenska folket kan luta sig mot med ett gemensamt toknickande.
Tjatet är: Sverige är världsmästare på jämställdhet.
"Vi är ingen vanlig organisation, vi är ett feministiskt nätverk." Så presenterade sig till exempel den socialdemokratiska kvinnolistan Feministas tidigare i år. Namnet Feministas skulle föra tankarna till något exotiskt enligt sossarnas partisekreterare Marita Ulvskog: "Vi längtar efter mer tango och mindre foxtrot."
Konstigt nog fanns det inte ett ord i Feministas program som verkligen förde tankarna till latinorytmer. Där tjatades det kön, klass och arbetsmarknad men inte ett dugg om varför invandrarkvinnor till exempel får ta skit av svennekvinnorna på sitt jobb. Där fanns bara det helyllesvenska kvinnoidealet, som en självklarhet. Genom historiska dimridåer såg man Alva Myrdals hårknut, 70-talsfeminister i Mah Jong och p-pillerknaprande rödstrumpor. Man hörde ekon av Grupp 8-demonstrationernas slagord och trampande näbbstövlar. Knutna nävar, blåögd kvinnokamp och en modern tjejmiddagsgemenskap.
Man såg framförallt bilden av den strävsamma svenska kvinnan. Om vad hon var, vad hon är och inte är. Ända från valkyrian till Marita. Kvinnan som liksom är urmodern för nationen som vunnit guld i jämställdhet.
Och eftersom vi har en vinnare, måste väl de andra hamna på jumboplats.
Alltså de ojämställda. De som inte plockats upp i det feministiska nätverket.
Alltså de där andra männen. Ni hajar, va. De som våldtar och klappar tjejer på rumpan. Och de där kvinnorna som inte vet bättre än att bli påsatta av patriarkatet. Alltså det där osvenska, smutsiga, det mindre strävsamma och lyckade välfärdsaktiga. Alltså den polska horan.
Det är så det funkar. Jag blev ju också råfeminist först när jag började studera på universitetet och fick mediejobb, när jag blev något annat än en invandrarbrud från landet, när jag flyttade till Stockholm, började äta mozzarella, blev inbjuden till nätverken och läste vad andra svenska feministkvinnor skrev i tidningarna.
Och nu fattar jag också, hur en polsk hora ser ut.

Natalia Kazmierska är krönikör på Expressen.


Karolina Ramqvist:
"Kvinnor är galna, män är normala."

Finns det verkligen någon som tror att män väljs in i styrelser och i ledningsgrupper enbart utifrån kompetens?" I boken En sexists bekännelser kritiserar Lars Einar Engström både Svenskt Näringslivs motstånd mot att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser och förslaget om kvotering som sådant: "Är det inte i ledningsgruppen kvinnorna borde in om de ska vara med och styra och påverka företagets värderingar och normer?"
Att lagstifta om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser är ett gammalt förslag som tycks hänga kvar i debatten år efter år utan att någon riktigt vet varför. Ingen bryr sig om det, men det är något man säger för att sola sig i glansen av företagens maskulina trovärdighet: när feminismen pratar om aktiebolag verkar den mycket mer seriös än när den diskuterar preventivmedel, aborter och tafs.
För många feminister i backlashens Sverige 2005 är näringslivet drömmen om en värld där allting går att ta på - och emancipationens resultat går att räkna. När såväl eliten som grovjobbarna inom kvinnorörelsen har får gängstryk i media, och framställs som irrationella och ondskefulla, blir allt det där extra viktigt. Kvinnor är galna, män är normala.
Kapitalismen = förnuftet.
Att tala om näringslivet är ett sätt att positionera sig. Idéhierarkierna framträder tydligt i debatten om feministiskt initiativ (fi). Folk anser att fi, i stället för att göra det de gör, borde syssla med De Viktiga Frågorna: som lika lön. Men hur avskaffar man kvinnolöner? Hur avskaffar man Kvinnan?
Frågan är också vem som bestämmer vad som signalerar dignitet och viktighet, och vad som inte gör det. Det manliga förnuft i VD-kostym som ställs fram som det nya kvinno-
idealet för duktiga feminister kanske inte är förnuftigt ändå. Lars Einar Engström ger råd till kvinnor som vill ta sig fram i affärsvärlden:
"Det är mycket vanligt att den manlige rekryteraren (eller för den delen chefen eller kollegan) under samtalets första minuter tänker på dig och sex. Han funderar på om det går att få dig i säng och han undrar hur stora bröst du har."
Och: "Tänk på att klä dig snyggt och enkelt vid alla viktiga samtal. Långbyxor och kavaj. Du ska klä dig i mörka (manliga) färger. Absolut inte rött, det kan du ha när du har fått jobbet."

Karolina Ramqvist är författare och vik. chefredaktör för Arena, samt skribent i Dagens Nyheter.


Den hemliga vägen till jobb

När jobb tillsätts via kontakter är det viktigare vem du känner än vem du är, vad du kan och vad du är duktig på. Men just så tillsätts nästan alla jobb. Särskilt toppjobben.

Hur viktiga är ens kontakter för att få jobb?
- Kontakter är oerhört viktiga i arbetslivet, säger Caroline Tovatt vid Arbetslivsinstitutet. Hon forskar om hur unga människor tar sig in på arbetsmarknaden via sina kontakter. Hon berättar att stat, kommun och landsting till 50 procent använder sig av nätverksrekrytering och det kan vara upp till 90 procent inom vissa delar av det privata näringslivet.
- Den informella rekryteringen sker även lite diskret, som en person inom en statlig myndighet berättade. "Vi anställer oftast inte via våra nätverk utan vi anställer främst våra vikarier. Och våra vikarier fick jobbet via kontakter.", säger Caroline Tovatt.
Alltså, man slussas in på en arbetsplats genom projekt och vikariat där sättet att anställa inte upplevs som så viktigt. Sen när man är "oersättlig" så anställs man och får en riktig tjänst. Så frågan är bara vem som släpps in i de rätta nätverken. Vem bestämmer?
- Det går på känsla. Man äter lunch tillsammans och då känner man om det är en person att lita på, om vi har samma grundvärderingar, om vi gillar varandra, säger Lars Engström.
Lars Engström har jobbat i 25 år med att rekrytera folk till toppjobb i näringslivet. Nu har han också skrivit boken "En sexists bekännelser" där han berättar hur han diskriminerat kvinnor, och hur andra som rekryterar gör likadant. När hans dotter skulle söka jobb vaknade han upp inför det orättvisa i systemet. Caroline Tovatt menar att det egentligen inte finns någon som bara känner människor av det ena könet. Därför borde män kunna se kompetensen och förstå även kvinnor.
- Särskilt sant borde det här vara hos näringslivstopparna, där det är så viktigt att vara heterosexuell och ha fru och barn. Är det så att man bara rekommenderar sina manliga släktingar till bra jobb, eller är det tabu att alls rekommendera sin familj, undrar Caroline Tovatt.
- En man kan hjälpa sin dotter med första jobbet. Det är nog accepterat. Men generellt är det ganska tabu att hjälpa släkten, säger Lars Engström.
I sin studie har Caroline Tovatt sett hur chefen kan tjäna på att rekrytera folk via de anställdas kontakter. Den som rekommenderar en kompis känner sig ansvarig för att kompisen sköter sitt jobb bra. Chefen får en extra social kontroll på arbetsplatsen.
- Det är precis likadant i näringslivet oavsett nivå. Går något snett så slår det tillbaka på den som rekommenderade, säger Lars Engström.
- Tror du den här informella kontrollen är viktig för att orättvisorna hela tiden återskapas? frågar Caroline Tovatt.
- Absolut. I hur många år som helst har jag hört att "Nästa generation tänker annorlunda", men det gör de aldrig. Åtminstone går det väldigt långsamt. Det beror på just det här, säger Lars Engström. Han tar ett exempel: Bland dagens
30-åriga män kanske de mest ambitiösa kommer in i en
ledningsgrupp full med äldre män med stor makt. Det är då svårt att sätta sig upp mot dem allihop. Du kanske inte håller med alla de här gubbarna, tycker inte det är rätt och kul, men du håller låg profil. Du anammar efter ett tag de regler och normer som finns.
- Kläder brukar vara det tydligaste, men kanske minst
viktiga, exemplet. De unga killarna klär sig som chefen. Man brukade skämta om PG Gyllenhammar, den gamle Volvochefen. Alla i hans ledning hade likadana slipsar, säger Lars Engström.
- När jobb tillsätts via kontanter är det svårt att göra en klassresa, för den som har arbetslösa föräldrar, växer upp i ett fattigt område och har kompisar som inte heller lyckas ta sig in på arbetsmarknaden, säger Caroline Tovatt.
Hon menar att när jobb tillsätts via kontanter i ett samhälle där man låtsas att man har "meritokrati" (dvs att allt handlar om formella meriter) så är det lätt att man tar motgångarna som ett stort personligt misslyckande.
- Det inte är givet att du förstår att det handlar om att du bara har "fel" kontakter.