Paris brinner, Feministiskt initiativ (fi) väcker starka känslor, Gringo får Stora journalistpriset. Jämställdhets- och integrationsfrågor är hetare än någonsin. Projektet The Gender Turntable vänder upp och ned på frågan om vem som får vara med i samhällsbygget, och vem som stängs ute. Med konst, seminarier och workshops vill Färgfabriken skapa nya möten och öppna för nya lösningar.
Utställningen Bodywork med Liz Cohen pågår mellan 25/11 2005 och 5/2 2006 på Färgfabriken med öppettider torsdag-söndag 12-18. Fri entré.
PIMP MY LIFE!
av Jan Åman
När detta skrivs är kravallerna i Paris inne på sitt elfte dygn. Oroligheterna har nu nått andra städer runt om i landet. I förorterna till Toulouse, Marseille, Nice, Dijon, Lyon, Nantes och flera andra städer rapporteras om samma brinnande bilar och molotovcocktails som utanför Paris.
Men inte bara det. I natt gav man sig även på Paris innerstad. Bilarna stod i brand i de kvarter som annars brukar finnas med i amerikanska, romantiska komedier. Det vill säga där Seine stilla flyter runt Notre Dame och Île de France. Där människorna är vackra och shoppingen gudomlig.
Upproret i Frankrike har redan skrivit historia. Det visar en ny sida av den (post-)moderna storstaden. Det är ett uppror som kommer nerifrån och utifrån. Det kommer från förorten och riktar sig ostyrigt mot centrum. Det är ett uppror utan definierad riktning, utan synlig idé – annat än en djup misstro mot allt vad samhälle och politik heter. Man bränner upp sin grannes bil bara för att visa sitt missnöje. Och man visar därmed att man vågar visa.
I Paris anno 2005 finns ingen Lenin, ingen Ulrike Meinhoff, ingen sub-commandande Marcos. Det är inte fråga om något intellektuellt eller ideologiskt uppror. Här finns bara kids. Kids som kommunicerar med andra kids via sms. Det är så aktionerna sprider sig. Revolten skriver historia även här: som den första sms-revolutionen.
Det började med att två tonårspojkar brändes till döds i en transformatorstation, på flykt undan polisen. Detta påskyndades sedan av inrikesminister Nicolas Sarkozy. När han gick ut och talade om ett ”skoningslöst krig” mot kriminaliteten i förorterna drev han bara på klyftan mellan centrum och periferi. Han förkroppsligade makten och politiken – och orden, de ord som säger sig vilja så väl men som tycks ha tappat sin makt.
Snart hade upploppen spridit sig.
Om vi på allvar vill ta tag i frågorna kring jämställdhet och segregation går det inte att blunda för det som skett och sker i Paris. Speciellt inte om man länkar frågeställningarna till framtidens storstäder.
Problematiken är nämligen inskriven i den moderna stadens – och det moderna samhällets – själva struktur och idé. Och det är den idé som vi i Sverige faktiskt var bäst i världen på att bygga. Som folk från andra länder vallfärdade till, för att lära sig av folkhem, välfärdsstat, ABC-städer och miljonprogram. Så frågeställningen är inte om det som händer i Paris också kan hända här. Det händer redan, om än med mindre våldsamma förtecken.
Det som må ha haft aldrig så goda intentioner har visat sin baksida. Modernismens dröm om den goda staden har blivit en gratisbiljett till ökade skillnader och utanförskap. Detta för att den stoppar in folk i olika områden, som med tiden ordnat sig efter social, ekonomisk och etnisk tillhörighet.
Rika för sig, fattiga för sig. Man jobbar inte där man bor. Man bor inte där man jobbar. Allt är separerat – och resultatet är en stad där de olika delarna inte talar med varandra. Och områden som var menade för rekreation och fritid – mellanrummen – får också de sin baksida. Grönskan blir inte bara grön utan får också en social dimension. Den skapar barriärer mellan olika områden – och när mörkret faller känns det inte direkt tryggt.
Det paradoxala är att hela idén vilar på en god tanke om social omsorg, trygghet och jämställdhet. Man ville väl. Man ville skapa service och trygghet för alla. Man ville skapa närhet till natur genom grönområden runt förorterna. Orden var vackra. Men verkligheten blev en annan.
I takt med ökad privatisering, med ökad global konkurrens, med nedmonteringen av den offentliga apparaten – saker som vi i Sverige knappast kan motverka – blir den moderna staden, den som vi i Sverige varit så duktiga på att skapa, en tickande bomb. Skillnaderna ökar. Innerstan blir ett reservat för shopping och en ny medelklass. Möjligheten till utbyten, till kontakt, till att se något annat än sin egen bakgård begränsad. Och därmed har vi förlorat det som staden en gång var själva symbolen för: en kittel för möten, krockar, olikheter bredvid varandra.
I Paris har bomben redan briserat.
Om man ska komma tillrätta med problemen räcker det därför inte att försöka lösa enskilda fenomen. Det blir bara tomma fraser, kosmetika. Det blir ingen integration om man inte samtidigt kommer till tals med den struktur som skapar segregation. Och därför är de flesta offentliga satsningar på att ”rusta upp förorten” eller på att skapa jämställdhet slag i luften. De får ingen verkan när den stora utvecklingen springer åt ett annat håll.
Det behövs en större makeover. Det kommer inte att bli någon ökad säkerhet, social omsorg, integration, bättre sjukvård, fritid, miljö eller skola om man inte försöker komma tillrätta med helheten. Det blir bara tomma fraser. Politiskt korrekta klichéer som i fått sitt mest extrema utfall i reaktionen på inrikesminister Nicolas Sarkozy uttalanden. Dem som fraserna sägs handla om ser helt enkelt igenom de vackra orden – de saknar trovärdighet.
Därför är The Gender Turntable så viktigt. Och nödvändigt. Det är en central pusselbit i en större undersökning som vi på Färgfabriken satte igång 2001 och som kommer att fortsätta fram till 2009. Det handlar just att titta på hela registret – från fysisk stad till sociala, levnadsmässiga faktorer – för att se vad det kan finnas för nya möjligheter.
Hur går vi från enklavstad till nätverkstad? Vad kan vi lära av den gamla strukturen för det som komma skall? Och hur skapar vi en ny berättelse?
Vi ger oss ut på jakt nya modeller, nya sätta att skapa samlade grepp. Uppdaterade sätt att skapa kontakt, tala, ordna social omsorg, långsiktig utveckling av både miljö, stad och kunskap. Och en ny urban modell, en modell som fungerar utanför innerstan.
Det är nödvändigt om vi ska hantera 2000-talets globala värld. Den gamla västkartan kommer att ritas om. Ny teknologi ger oss nya möjligheter. Samtidigt som den urbana explosionen i Asien och Afrika ställer helt nya krav på att lösa allt från sociala frågor till långsiktig energi- och miljöhantering. Vi kan välja att skapa betydelse i det sammanhanget eller stoppa huvudet i sanden som om ingenting hänt. Och uppleva ett Paris i lite mindre skala.
Den som för Färgfabriken först satte fingret på Stockholms – och egentligen den moderna storstadens problem – var den engelsk-iranska arkitekten Farshid Moussavi. Hon beskrev Stockholm som en av världens mest segregerad städer, just för att den moderna drömmen här vår så stark. Hon pekade på att det vi behövde inte var att ”lösa” situationen med ett ännu bättre gatu- eller kommunikationsnät. Vad vi behöver är istället en bra DJ. En social DJ. För att mixa om det vi har. Så att krockar, möten, kontakter åter kan uppstå.
Några har undrat vad tusan det egentligen betyder.
Liz Cohen ger ett svar. Till The Gender Turntable bygger hon om Färgfabriken, till en bilverkstad och ett gym. Inte som passiva installationer utan på riktigt. Under mer än ett år har hon arbetat på en ”car body shop” i Arizona, USA, utan någon som helst tidigare kunskap om bilar men ett brinnande intresse för den kulturen. Hon har lärt sig svetsa och meka för att bygga om en gammal Östtysk Trabant till en custom made amerikansk Chevrolet El Camino. Tysk funkis ska bli amerikansk lowrider. Och konstnären spelar alla roller på en och samma gång: hon äger bilen, mekar den och sätter sig på dess motorhuv som bikinigirl.
Liz Cohen är inte snack. Liz Cohen är verkstad.
Liz Cohen är inte passivt ”intresserad” av bilmekar-världen eller kroppsfixerade gym. Hon försöker inte förstå på distans. Hon beskriver inte något från sidan. Hon ger sig rätt in i nya sammanhang, fullt ut. Hon talar inte om mekande grabbar eller bikini-brudar på motorhuvar, varken som fenomen eller problem – hon testar själv vad det handlar om.
Pimp my Ride, ett program där man hottar upp gamla bilar, är en av MTV:s största tittarsuccéer. Det beror inte på bilarna, utan på vad bilarna betyder, att de är en del av en kultur, en livsstil.
Vare sig man är man, kvinna, bor i förort eller i villastad, vill markera sin närvaro med ord, kropp, kläder eller kreditkort, så är det behov vi alla delar. Olika, parallella livsstilar i en och samma stad, i ett och samma samhälle. Inte integrerade, såsom drömmen var på 1900-talet. Men medvetna metoder att skapa kopplingar, korsningar och knutpunkter.
Välkommen till The Gender Turntable.
Seminarier & workshop